Hej på er. Jag har också samma problem. Fast jag får kramp även om jag inte äter något. Jag har inte fått halsen undersökt, läkaren bestämde sig nämligen för att det var psykiskt. Kan ni tänka er sånna hemska läkare?! De tar inte en på allvar förens det är försent, förens man kvävs till döds! Borde man inte sprida ut detta, göra en dokumentär? Ni som 'jobbar' här på dysfagi kan ni inte göra en dokumentär om dessa problem många verkar ha, för vi blir nämligen inte tagna på allvar inom sjukvården! Jag vill inte vara med i någon dokumentär, men kanske några här på forumet? Fast det kanske är dyrt att göra dokumentär film? kram på er, jag vet hur det känns!!!!!

Jag har nästan alltid svårt att svälja, sällan hemma dock. För här känner jag mig så trygg. Men något som är helt omöjligt för mig är att äta stående, det går absolut inte. Kan inte ens försöka. Men det värsta är att jag har svårt att svälja mitt eget saliv, när jag är ute, får jag ångest och så går det inte svälja blir jag livrädd och får panik. Tror mina sväljsvårigheter har med ångest att göra, har haft 3 väldigt jobbiga år med detta. Och nu är det dags att möta min rädsla :D alla saker jag undviker i vanliga fall, ja alla saker vanligt folk gör, shoppar, går på bio, åker buss, går promonader, bara gå. Det ska jag göra :D

Jodå, jag känner igen mig!
Har lidit av sväljsvårigheter av och till i 15 år nu.

Ibland kan det gå månader mellan kramperna, ibland tätare.
Ibland håller de i sig en kvart, enstaka gånger över en timme.

Ibland kan jag känna att en kramp (ett stopp som du kallar det) är på väg, och genom att försöka slappna av och inte fortsätta försöka äta, kan jag känna att det släpper, men ibland går det inte.
I dag vid lunchen gick det inte...

Puh, så slut jag är idag. Moroten jag tuggade på igår satte sig på tvären. De brukar kunna göra det, men jag tycker att jag har lärt mig att hantera det.Glaset med vatten genast jag känner krampen komma, sitta på stolen. Den lugna andningen.
Det brukar gå. Ofta. Ibland knyter sig strupen, vattnet vänder, går upp i näsan. Smärtan outhärdlig. Tårarna rinner, blandas med saliv. Sväljreflexen går inte att stoppa, varje liten sväljning orsakar förstärkning av krampen.
Vattnet som vänder, och kanske även morotsbitarna, de täpper till luftstrupen. Eller slinker det ner till lungorna? Som en kalvs råmande tränger luft ur strupen. Luften ner finns inte, paniken stiger, luften finns inte.
Med handen lyckas jag klämma runt struhuvudet, lite, lite luft kilar ner... smärtan outhärdlig. Men fortfarande skräcken för sväljreflexen. Som ändå kommer. Och krampen som åter intensifieras.
Så kan jag åter andas. Men inte svälja. Krampen är kvar. Hjärtat bankar av skräcken.
Vankar över golvet, trots tröttheten.. smärtan i strupen. Det blir lite mjukare när jag går. Av och an, av och an.
Långsamt klingar det av. Glaset med vatten är räddningen, men samtidigt - i fel skede - förödande. Så i små prövande klunkar sväljer jag. Känner hur det samlar sig. En klump. Lite till vatten. Till sist bryter det igenom, vägen är fri. Det gör ont, men det går ner.
Moroten ligger kvar på bänkern och hånar mig. Frestar mig, men den får ligga.
Jag är matt, slut, skakar i hela kroppen, händerna som på en gammal kvinna.
En kvardröjande smärta, en ömhet, en rädsla ligger kvar i strupen, också idag, dagen efter den stora krampen.
En gång förut har det varit så illa, många gånger har det varit lite, men det kan jag , som sagt, allra oftast parera.
55år är jag. God hälsa, varken överviktig, rökare eller försoffad. Rädslan är stor, tänk om jag inte alls kan andas. Tänk om det är matrester som täpper till luftstrupen, i så fall kan jag ju kvävas... helt...
Finns där någon som känner igen sig? Jag har blivit röntgad osv, inga större fel mer än lite oregelbunden perstaltik..